JimmyR
”Norsk succé i Mora” är något ni hört förut.
Den här gången är det med Martin Johnsen i huvudrollen efter att han lockats till klubben av en tidigare stjärntrio.
Han berättar nu om tiden i Färjestad, titeln med Patrick Thoresen, jämförelserna med pappa, SHL-drömmen – och skadeperioden.
– Det var den jobbigaste tiden jag har haft i mitt liv, säger han till Sportbladet.
Michael Brandsegg-Nygård, Noah Steen och Petter Vesterheim var namnen på Moras norska succétrio som alla spelade till sig SHL-kontrakt i fjol.
Näste man i raden av löften från vårt västra grannland som satt avtryck i Dalarna heter Martin Johnsen.
Nu gör han sig redo för toppmöte med Djurgården efter att ha skakat av sig en förlust mot Tingsryd.
– Vi kom hem vid sex på morgonen där efteråt. Det var kanske lite jobbigt. Men jag sover bra på bussen också, typ fyra timmar den här gången. Annars blir det tråkigt om man ska sitta vaken, säger han.
Vakna behöver även hans motståndare vara när han befinner sig på isen, det är ett som är säkert. 20-åringen har nämligen stått för 28 poäng på 31 matcher i hockeyallsvenskan hittills, vilket innebär en topp 20-placering i poängligan.
– Jag tycker det har varit jättefint. Jag har blivit väl omhändertagen av ledarna och spelarna i laget liksom. Det är ett jäkla fint gäng att komma in i. Det har känts bra.
Hur har det varit att komma till Sverige, hockeyallsvenskan och Mora?
– Det är ju ett steg upp från norska ligan. Så det blev ett naturligt val för mig.
Han har fått gott stöd av ledningen med sportchef Andreas Hägglund, tränaren Daniel Hermansson och lagkamraterna under höstsäsongen.
– Vi är ju en rätt ung trupp så man blir sammansvetsade som grupp. När man har många unga så kommer man ju bra överens. Sen har vi några äldre också som är bra ledare i laget och som kan ställa lite krav på oss yngre, för det behövs ju det också.
Men går det att tänka sig att något som underlättat är just kopplingen till den tidigare nämnda norska stjärntrion? Svaret är ja.
– Jag hade hört lite av norrmännen som var här förra året. Att det var bra här och att man har bra möjligheter att utveckla sig. Så det var väl största grunden till att jag drog hit... för det gjorde mitt val lättare. Det är också skönt att Petter (Vesterheim) kom tillbaka (på lån från Malmö) för min del. Vi är bra polare så det är kul.
Hur mycket har du pratat med dem?
– Jag snackade lite med alla tre faktiskt. Kanske mest med Petter, han är den jag känner allra bäst. Han är ju här i år också. Men jag har hört lite av alla tre, bara positiva grejer att säga om Mora.
Faktum är samtidigt att det här inte är hans första sejour i Sverige.
Som junior flyttade centern, född 2004, till Färjestad och Karlstad under pandemin 2020, vilket inte var helt enkelt.
– Det var svårt där och då. Man var kanske inte helt mogen för att flytta hemifrån när man är 15-16 år. Det var lite upp och ner, men jag lärde mig rätt mycket om att ta hand om mig själv, säger han och fortsätter:
– Man känner sig mycket mer redo den här gången med tanke på att man fick testa en gång innan också.
Han fick under sin andra säsong i klubben dessutom spela elva SHL-matcher.
– Det var väl en bra tid där. Jag trivdes ju där alla tre år. Vi var väl inte det bästa laget när jag var där. Men man har ju lite press på sig och lär sig att spela med lite press. Det var bra, det var en tidig ålder.
Han åkte dock på en tung smäll i slutet av 2022 när han spelade junior-VM i B-divisionen för sitt Norge. Samtidigt som han hjälpte landslaget upp i högsta divisionen drabbades han av en ledbandsskada i ena vristen.
– Det var den jobbigaste tiden jag har haft i mitt liv faktiskt. Det var riktigt tråkigt att bo långt hemifrån då.
– Man fick inte spela matcher eller träna nästan. Det var riktigt jobbigt. Jag var väl borta från spel i tio till tolv veckor, så det var tufft.
Han försökte så gott han kunde vända det till något mindre negativt.
– Man blir ju lite stark i huvudet också. Att det går lite emot kan vara bra det också.
Det blev mycket gnugg med gummiband och grejer på gymmet kan jag tänka mig?
– Ja, det var inte de roligaste övningarna. Det var ändå gött sen när man fick sätta sig på cykeln igen och börja köra ordentligt. Det var mycket rehab.
Men du fick bygga på ordentligt med överkropp?
– Ja, jag tror aldrig jag har varit så bra i bänkpress som jag var på den tiden.
Efter tiden i Färjestad vände han sedan hem till Hamar och moderklubben Storhamar.
Där fick han under förra säsongen vara med och vinna det norska mästerskapet.
– Det var riktigt coolt. Min farsa har ju spelat i Storhamar också. Så hela min uppväxt var det en dröm att få spela för Storhamar. Det var riktigt kul att få fira segern. Vi hade många bra spelare och med fina karriärer. Man lärde sig mycket av de äldre grabbarna. Det var riktigt kul att få vara med om det.
Efternamnet Johnsen har ju också viss status i Hamar. Martins tidigare nämnda pappa Pål har flest spelade matcher (913) i Storhamars historia, är klubbens främsta framspelare (573 assist) och näst främsta poänggörare (853) någonsin. På det har han sex norska mästartitlar på meritlistan efter 21 säsonger i högstaligan.
– När jag var liten så var jag rätt duktig, så då blev jag ”Påls son” och det var en liten grej liksom, säger Martin Johnsen och fortsätter:
– Men jag försöker inte tänka så mycket på det, jag är jag. Det spelar ingen roll för min karriär hur bra han var, jag gör min egen grej.
Vad har han betytt för dig?
– Han har hjälpt mig mycket. Han har varit min tränare när jag var lite mindre också. Han har betytt mycket. När det kommer till hockey så är det små grejer som man kan lära sig som han gett mig. Men han håller inte på och lägger sig i så att det blir för mycket. Sen är han som vilken pappa som helst.
Pål Johnsen gjorde sex VM-turneringar och gjorde ett par säsonger i Sverige med Leksand och Skellefteå i början av 2000-talet.
Spel i den svenska högstaligan är ett mål som även Martin Johnsen har.
– Man vill ju spela på så hög nivå som möjligt. Mitt mål är väl att vara en toppspelare i SHL, spela i Schweiz kanske. Det är naturliga mål, säger Moraspelaren.
Du är ändå bara 20, så att drömma om NHL är väl inte så konstigt heller?
– Nej, jag vet. Det är ju möjligt, man vet aldrig. Det är svårt att komma dit men man måste ju tro på det också. Jag försöker egentligen bara ha kul och träna hårt, så får man se hur långt det tar mig. Jag spelar bäst när jag inte tänker så mycket och bara har kul.
Det låter som en sund inställning!
– Ja, jag försöker ta saker som de kommer, säger Johnsen.
