Dinamin
Nycklarna för Marian Studenic i Färjestad: ”Drömmer om NHL”
Svante Störlinge
Uppdaterad 09.56 | Publicerad 06.24
Nyckelfaktorerna i Marian Studenics spel sticker ut och har uppmärksammats stort.
På förhand finns det anledning att lyfta fram honom som en av de mest intressanta rekryteringarna.
Men vem är den NHL-drömmande Färjestadsvärvningen bakom siffrorna som ”ingen” kan se?
– Jag kanske var på det värsta stället, säger han om tiden i Binghamton till Sportbladet.
Samtidigt som det spekulerades om David Tomaseks framtid agerade Rickard Wallin.
En vecka efter midsommar stod det klart att Marian Studenic skulle bli nästa, spetsiga, pusselbit i Färjestads lag.
Då hade det redan i mitten på mars slagits fast att han skulle presenteras av klubben så småningom.
– Jag kände det inom mig… jag ville ha en förändring, testa något nytt, hitta en ny miljö och ta en annan väg framåt. Då blev en flytt till Sverige aktuell, säger den 25-årige slovaken själv.
Men innan vi tittar på det faktum att det är en VM-spelare med ett gediget cv som flyttar till Sverige finns det något annat som sticker ut: siffrorna.
Tidigt i våras lyftes stjärnvärvningen fram av just den anledningen, bland annat i podcasten Hockeylabbet.
Där slogs det bland annat fast att en spetsegenskap stack ut: att ta pucken framåt. Samtidigt som spelare med liknande bakgrund som han snarare knackat på dörren till NHL än flyttat till Sverige.
För att vara konkret till att börja med: han var en av AHL:s bättre spelare på att vara med i avgörande delar av spelet. Bland annat i att skapa mål och förstaassist i fem mot fem.
Eller som det slogs fast i tidigare nämnda podcast: bland Studenics styrkor ligger att skapa chanser, komma till avslut i ytor nära mål, flytta spelet till offensiv zon och spela in pucken i farliga ytor.
Marian Studenic i Dallas-dressen.
1 / 2Foto: Tony Gutierrez / AP
Färjestads kugge: ”Ska göra oss bättre”
Hjärnan bakom värvningen, analytikern Erik Wilderoth:
– Vi tittar alltid efter egenskaper vi tror passar in i vårt sätt att spela och Marian har en hel del styrkor i sitt spel som vi hoppas ska göra oss bättre kommande säsong, säger han.
Så hur ser Studenic på sig själv som spelare och det han åstadkom under förra säsongen?
– Alla spelare där är bra liksom. Jag spelade i bra lag med bra lagkamrater och hade det riktigt bra, säger han ödmjukt.
Samtidigt är det inte en offensiv spelare som lever på sin produktion i powerplay. Mer exakt har det inte varit någon större idé att fundera över produktionen där.
– Jag försöker använda min fart och skapa i spelet med puck. Jag vill använda min fart och vara ett hot för att skapa chanser. Man vill ju alltid bidra till laget men en del av mitt jobb har varit att leverera framåt. Men jag hade alltid bra spelare runt mig, men det var tuffa motståndare också.
Så... vem är mannen bakom siffrorna?
– Jag försöker vara en glad kille, ta det lugnt och inte stressa upp mig i onödan!
Nu gör han sig redo för spel med Färjestad.
– Jag har försökt glömma hockeyn för en stund och ta det lugnt under sommaren. Det är alltid skönt att koppla bort. Man får släppa det inrutade schemat, göra vad man vill och njuta. Det är en speciell känsla, säger Studenic.
Är det enkelt att koppla bort?
– Sedan är man alltid taggad när det drar igång. Det är det bästa; att bara få längta efter att spela hockey igen. Men man får lugna sig lite, kanske i två veckor, men sedan är allt man tänker på nästa hockeysäsong. Det är alltid det man ser fram emot.
För fjolårssäsongen blev lång för Studenic.
Han spelade Calder cup (AHL-slutspel) med Seattle Krakens farmarlag Coachella Valley Firebirds fram till den 25 juni.
Rickard Wallin.
Rickard Wallin. Foto: Fredrik Karlsson / Bildbyrån
”Smärtsamt, krossade mitt hjärta”
Väl där blev det förlust.
– Det blev en lång säsong. Det blev mycket matcher… men det var smärtsamt. Det gjorde ont alltså, det är svårt att beskriva. Förlusterna var smärtsamma och det krossade mitt hjärta.
Hur är det att spela så länge?
– Det är ju tufft. Det går inte att säga något annat. Framför allt mentalt. Man tränar knappt under slutspelet utan spelar bara matcher. Det blir en utmaning i sig. Men det kändes bra, jag var på ett bra ställe.
Lägg därtill att finalserien blev sex matcher lång, med matcher varannan dag. Detta mellan två lag på var sin kust, med ett avstånd på över 2 500 mil. Då hade de redan haft 2000 mil till sina motståndare i konferensfinalen.
– Man tänker i efterhand på hur tufft schemat egentligen var. Man flyger fram och tillbaka, det är tidsskillnad och grejer. Men det är också en ny erfarenhet att ta med sig, säger han och fortsätter:
– När man går igenom något sådant kan man tänka i framtiden att ”jag klarade av det”. Så jag kommer kunna vara mentalt redo för ett sådant slutspel igen.
Man behöver inte ens nämna det, för det märks att han så fort möjlighet finns vänder det negativa till något positivt.
– Ja, jag försöker vara positiv. Det var en bra upplevelse och erfarenhet. Man lär sig alltid något… jag har fått lära mig hur min kropp hanterar något sådant också. Det går alltid att ta med sig något positivt ändå.
Hur ser du tillbaka på dina år i Nordamerika?
– I det stora hela så var det tydligaste att jag hade en dröm. Det var en dröm. Jag var aldrig en topptalang utan jag jobbade hårt. Jag gjorde vad som krävdes och hittade sätt att ta chansen för att spela så mycket som möjligt i NHL.
Det blev åtta år på andra sidan Atlanten, varav sex som senior.
– Först var jag i New York-området när jag kom till New Jersey. Då var det ändå lite som i Europa levnadsmässigt. I Dallas och Texas var det lite annorlunda. Det var första gången jag bodde på ett ställe med så varmt väder!
”Kanske var på det värsta stället...”
Till en början spenderade han mest tid i Binghamton, ett ställe som bland AHL-spelare blivit ökänt som ett av de tråkigare att hamna på, där New Jersey Devils farmarlag höll till.
– Äsch, det var bra ändå… Det är en liten stad med typ 10 000 invånare. Det fanns inte jättemycket där. Men jag kommer inte från en stor och jättevacker stad själv så det var ingen kulturchock direkt. Jag gillade det ändå.
Folk pratar sällan gott om sin tid där, va?
– Okej, jag kanske var på det värsta stället liksom, men jag är glad över det. För sedan fick jag se det och jämföra det med det bästa i Palm Springs. Jag är glad över det och mötte bra människor.
Sedan blev det en omställning när han först spelade för Dallas Stars, farmarlaget Texas Stars och till sist Coachella Valley Firebirds i Kalifornien.
– Det var som att det inte ens var meningen att man skulle spela hockey där, det var så varmt! Men det var en fin erfarenhet. Samma sak med Coachella, det var typ i öknen? Men det var otroligt att bo där, utanför hockeyn. Man kom till rinken i shorts, t-shirt och tofflor innan man lade sig vid poolen efter träningen.
Men det är ett minne som etsat sig fast hos honom utöver de sportsliga motsvarigheterna.
För ett par år sedan fick han möta den då 93-åriga Evelyn, vilket NHL uppmärksammade. Detta i ett fint möte som hyllats av många, setts av hundra tusentals personer och skapade fina känslor.
– Det var under träningslägret i Dallas. Då fick jag höra att jag kunde göra henne glad om jag kom och hälsade. Det var så roligt! Det sjukaste var att hon hade växt upp en kvart från min hemstad.
Evelyn, som är från Skalica i Slovakien precis som Studenic, skickade med honom budskapet: ”Jobba hårt och var den bästa versionen av dig själv.”
– Det är en jätteliten stad så det förväntar man sig inte alls! Men det var enda gången vi träffades… jag uppskattade det och blev så glad!, berättar han.
”Det var så många svenskar!”
Under tiden i Nordamerika stötte han dessutom på ett antal svenskar, framför allt i New Jerseys organisation. Inte minst i AHL (där Jesper Bratt ju inte hållit till exempelvis), precis som i Texas och Kalifornien.
– Det var ett gäng svenskar, ja! Framför allt spelade jag med Jesper Boqvist och Fabian Zetterlund i AHL… det var ju många svenskar! Jag vill inte glömma att nämna någon nu när vi pratar, haha!
Nu kommer han bland annat att stöta på Jacob Peterson i SHL när denne flyttat till Rögle.
– Det är grymma killar och jag hade bra relationer med alla. Det är bra hockeyspelare, det är inget snack om saken. Det hade jag med mig när jag valde att flytta till Sverige, att de är skickliga. Så det blir verkligen intressant att få uppleva hockeyn och kulturen!
Hur skulle du summera tiden i Nordamerika?
– Jag kan inte klaga, det var flera bra år i bra ligor. Det gick snabbt, det fanns inte så mycket ytor att jobba med. Sedan är det ju så att alla vill till NHL, alla är högmotiverade. Så du måste gå på 120% varje kväll.
I slutändan blev det ”bara” 50 grundserie- och slutspelsmatcher i NHL, plus 177 poäng på 297 AHL-matcher.
– Jag försökte bara göra det bättre hela tiden. Men det var en stor glädje att få spela i NHL till slut. Jag gjorde allt jag kunde för att komma dit. Men jag har frid i mitt sinne när jag lämnar för att jag gjorde allt jag kunde för att ta mig dit.
Marian Studenic i den slovakiska landslagsdressen.
Marian Studenic i den slovakiska landslagsdressen. Foto: Roman Koksarov / AP
Därför valde han Färjestad trots stort intresse
Han tar ny sats:
– Visst, jag är ledsen att jag inte kunde hålla mig kvar där och etablera mig som NHL-spelare. Men jag har frid i mitt sinne, det fanns flera stunder när jag kunde givit upp under sex år. Förstår du? Då är jag ändå stolt i slutändan.
Till sist blev det dags att förbereda sig på att lämna cirkusen mellan NHL och AHL.
– Jag hade kontakt med Färjestad ett tag efter deras erbjudande. För egen del ville jag inte stressa fram något men det var ändå dags att lämna Nordamerika efter sex år, säger han.
Det måste ha funnits en del intresserade klubbar...
– Så klart! Men jag gillade vad jag hörde om Färjestad direkt. Många jag känner som jag pratade med sade att det var ett grymt ställe liksom. När vi pratade med Rickard Wallin kändes det perfekt.
Vad fick du höra om Färjestad utifrån?
– I slutändan var jag nöjd med allt jag hörde. Men jag försöker inte övertänka saker heller utan frågar mest det enkla. I slutändan handlar det dock om hur jag spelar, haha.
Även om han nu anslutit till laget fick han tidigt ett varmt välkomnande.
– Så fort allt var klart var det många som hörde av sig och välkomnade mig. Så det kändes verkligen bra. Jag blir ännu mer taggad på att göra mitt bästa för klubben.
Jeremy Groleau.
1 / 2Foto: Fredrik Karlsson / Bildbyrån
Marian Studenic drömmer om NHL igen
För det finns några bekanta ansikten för honom även i Karlstad.
– Jeremy Groleau och jag har spelat ihop. Det var säkert i tre år. Vi känner varandra väl så jag frågade honom en del. Han gav mig bra feedback. David Tomasek är tjeckisk så vi skrev en del med varandra.
Nu har han alltså två år i grönt och vitt framför sig.
– Jag är ingen som får stora förväntningar i onödan utan vill ha tålamod. Men jag ser fram emot att spela på stor is igen. Det var längesen och det passar mig väl. Men jag vill bara komma på plats, ta en sak i taget, spela hockey och så tar vi det därifrån.
Men drömmen är ändå att spela i NHL i framtiden.
– Jag är 25 år gammal och kan fortfarande utvecklas för att bli så bra som möjligt. Vem vet, jag kanske kommer tillbaka till NHL en dag? Jag har fortfarande motivationen och ett stort hopp för att jobba hårt och ta mig dit igen, säger Studenic och avslutar:
– Jag kommer jobba hårt och göra allt för laget. För jag vill vinna matcher. Men en dag är det ändå så att jag kommer vilja spela i NHL igen. Hur det blir får vi se, men först vill jag hjälpa Färjestad.
