Blackadder
Elitklubbar i ishockey får skattepengar för att sköta kurser och sätta betyg i svenska skolor.
Men gymnasierna bryter mot lagen.
Sportbladet kan nu avslöja miljonavtalet, lärarvalen, favoriseringen, ”gåvorna”, diskrimineringen och kartellen.
På landets 27 elitishockeygymnasium för killar, och sex för tjejer, utbildas Sveriges mest lovande spelare.
Tanken med de så kallade NIU-utbildningarna är att ungdomarna ska kunna satsa helhjärtat både på idrott och studier, ett upplägg som finns i en rad idrotter.
Men ishockeyn är speciell.
Här är nämligen en förutsättning att varje skolutbildning är knuten till en specifik elitklubb. Resultatet har blivit att gränsen mellan skola och föreningsliv suddats ut.
Så mycket att klubbarna i dag får kommunala skolpengar för mycket mer än att bara lära eleverna att spela ishockey.
Vi börjar med en skoldans i Jönköping. Här får ishockeyklubben HV71 nämligen 800 000 kronor per läsår av Jönköpings kommun för att bland annat utbilda gymnasieungdomar på elitishockeygymnasiet (NIU) i just dans.
I kursen Idrott och hälsa 1 – som kommunen lagt ut på ishockeyföreningen att arrangera och betygsätta – ingår dessutom livräddning och friluftsliv.
Fakta
Innehållet i Idrott och hälsa 1:
Enligt Skolverkets kursplan är centralt innehåll i kursen Idrott och hälsa 1 bland annat:
Rörelse till musik samt dans.
Utemiljöer och naturen som arena för rörelseaktiviteter och rekreation.
Metoder och redskap för friluftsliv.
Dessutom ska eleverna lära sig ”åtgärder vid skador och nödsituationer, till exempel livräddande aktiviteter vid blödning och drunkningstillbud”.
HV71:s hemmaarena.
HV71:s hemmaarena. Foto: AXEL BOBERG / BILDBYRÅN
Dennis Aulander är chef för Sanda Idrottscentrum, där totalt 15 olika idrotter samlas i Jönköpings kommuns satsning på idrott kopplat till skolutbildningar.
– Det är inte HV som undervisar i livräddning, det gör vi här på skolan tillsammans med vår förstelärare. Däremot har vi en del utbyten mellan idrotterna och då är tanken att instruktörerna ska vara runt och bedöma sina respektive elever utifrån kroppskontroll, bålstabilitet och atletiska egenskaper. Sedan har vi också en gemensam friluftsdag för att säkerställa de centrala innehållen. Så det är inte HV som undervisar i Idrott och hälsa, det gör vi på skolan, men det är deras instruktörer som sedan tillsammans med behörig lärare på skolan sätter betygen.
Men varför är HV med då?
– De är medbedömare.
Varför behövs det?
– Vi bryter loss eleverna från deras ordinarie klass och så äger vi på Sanda idrottscentrum med våra 15 idrotter den utbildningen tillsammans med vår förstelärare.
Aulander beskriver hur kommunen valt att lägga delar av ansvaret för kursen hos HV71 för att eleverna inte ska ha idrott på schemat tre gånger samma dag. Genom det kan kursen också läsas på fyra terminer istället för två.
Men enligt experter med djup kunskap om svensk skola som Sportbladet talat med strider utformningen av avtalet mot skollag och gymnasieförordning.
Strider mot lagen
Skolor kan lägga ut hela eller delar av karaktärsämnen på entreprenad, till exempel för att utbilda elever på fordonsprogrammet kring elbilar.
Men specialidrott är inget karaktärsämne.
Trots det ska HV71, utöver idrott och hälsa 1, även arrangera, bedöma och betygsätta i specialidrott och kurserna Idrottsspecialisering 1–3 samt Tränings- och tävlingslära 1.
Skolor kan fortfarande hyra in föreläsare som del i en kurs – en naprapat kan till exempel komma och prata om skadebehandling. Men de får enligt de experter Sportbladet talat med inte betala en förening för att i sin tur anställa lärare eller instruktörer som har hand om utbildningen i specialidrott.
– Entreprenadförhållanden är reglerade i lagen, där har vi på Skolverket men även Skolinspektionen och RF gjort tolkningen att entreprenadavtal strider mot lagen. Det är så skollagen tolkas, säger Maria Mattsson som är undervisningsråd på Skolverket.
Hon vill inte kommentera det aktuella avtalet, och även Skolinspektionen meddelar i ett mejl till Sportbladet att inte heller de kan uttala sig om det specifika fallet.
Men det finns yttranden från såväl Skolinspektionen som RF och Skolverket att gå efter. Alla är enligt Maria Matsson tydliga.
– Vi tre tolkar lagen på det sätt att det inte är tillåtet att lägga ut ämnet specialidrott på entreprenad.
Fakta
Yttrandena från Skolinspektionen, RF och Skolverket:
Den 26 januari 2010 skriver Skolinspektionen i ett domslut kring ett ärende med en handbollsutbildning i Göteborg att:
”Lagen (1993:802) om entreprenadförhållanden inom skolan ger kommunen utrymme att sluta avtal med en enskild fysisk eller juridisk person om att denne ska bedriva viss undervisning inom gymnasieskolan. Avtalet får dock endast avse undervisning i karaktärsämnen och regleringen är således inte tillämplig när det gäller specialidrott som anordnas inom ramen för individuellt val.”
Den 2 maj 2013 skriver Riksidrottsförbundet ett utlåtande till landets Rikidrottsgymnasier och NIU-skolor om möjligheten till entreprenadsavtal.
”De olika idrottsutbildningarna (RIG och NIU) där ämnet specialidrott förekommer är inte egna nationella program, det vill säga idrotten är något som ligger utanför de nationella programmens karaktär. Med andra ord är det enligt RF inte möjligt att lägga ut ämnet specialidrott på entreprenad. Frågan är avstämd med Skolverket och Skolinspektionen.”
Den 7 november 2013 skriver Skolverket ett yttrande till Utbildningsdepartementet om en ansökan från Uppsala kommun att lägga ut undervisning på entreprenad.
”Skolverket anser att det inte är möjligt att lägga ur kurser inom idrottsområdet, oavsett hur de är klassificerade ur lärarbehörighetssynpunkt, på entreprenad eftersom de inte är karaktärsämnen med yrkesinriktad profil”.
Såväl Svenska handbollsförbundet som Svenska basketbollförbundet återger också RF:s tydliga instruktion i sina certifieringskrav för NIU.
”Huvudmannen äger inte rätt att lägga ut ämnet specialidrott på entreprenad”, står att läsa hos båda förbunden.
Men Jönköpings kommun och HV71 är ändå långt ifrån ensamma om det här.
Sportbladet har kommit över 16 avtal där hela, eller delar av, utbildningen i specialidrotten ishockey hyrs in från elitföreningar eller där klubbar på annat sätt får inflytande i undervisningen.
Leksands IF får mest kommunala pengar av alla elitishockeygymnasier.
Leksands IF får mest kommunala pengar av alla elitishockeygymnasier. Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
Leksands IF är de som får allra mest för att hjälpa skolan att utbilda elever.
Leksands kommun betalar 2,4 miljoner kronor om året för att hockeyklubben ska hålla med en specialidrottslärare som betygsätter kurserna i idrottsspecialisering och ytterligare 4,2 instruktörstjänster till nationella och lokala ishockeyutbildningar.
Marcus Zetterlund, som är gymnasiechef på Leksand gymnasium, menar att summan motiveras av de höga antalet elever med såväl kill- som tjejutbildning och både NIU och den lokala idrottsprofilen LIU. Men utöver ersättningen för tjänsterna får Leksand IF också ytterligare 300 000 kronor för ”övriga kostnader”.
Där ingår bland annat lokaler, material, logi och resor samt marknadsföring för skolan och en rekryteringsvecka för potentiella nya elever.
– Det är en blandpost där ganska mycket ingår och det är saker som betyder mycket för oss. Leksand ska i alla sammanhang när de är ute marknadsföra Leksand gymnasium och får vi bara en elev till NIU eller LIU från en annan kommun så har vi igen de pengarna, säger Marcus Zetterlund.
Vad är det för resor och logi ni betalar för?
– Eftersom utbildningen ska gå mot en elitsatsning så ingår resor till matcher och träningsläger.
Men är inte det föreningsverksamhet snarare än skolverksamhet?
– Det blir lite av en gråzon mellan föreningen och skolan och då försöker vi hitta den gyllene medelvägen. Vi bekostar inte allt utan det där är egentligen bara en bråkdel av föreningens kostnader.
Hur ser du på att entreprenadavtal enligt RF, Skolverket och Skolinspektionen strider mot skollagen?
– Då får de granska vår verksamhet ännu mer i så fall. Enligt min kännedom är det här helt enligt regelboken. Det är så jag tolkar det.
Samtidigt som andra klubbar ersätts med miljonbelopp för sin roll i gymnasiesystemet får AIK, som utbildar båda könen inom NIU, i sammanhanget blygsamma 75 071 kronor för att hålla med två instruktörer till Solna Gymnasiums ishockeyutbildning. Där sätts betygen av gymnasiets anställda lärare.
Foto: PONTUS ORRE
Örebro kommun betalar i sin tur 414 360 kronor per läsår för att hockeyklubbens utvecklingsansvarige ska sköta genomförandet av kurserna i idrottsspecialisering. Detta trots att han bara har lärarexamen för grundskola.
Karlskoga kommun överlåter samtidigt betygsättningen till hockeyklubbens assisterande a-lagstränare. Han har grundskollärarexamen i svenska, SO och idrott.
Totalt ersatte skolan föreningen med 716 882 kronor för läsåret 2021/22, där även tränarersättning och kompensation för mellanmål ingick.
Linköpings kommun tar samtidigt, i sitt avtal med LHC, också på sig ”ett gemensamt ansvar för elevernas sportsliga utveckling”.
Fakta
MILJONRULLNINGEN: Här är alla 16 avtalen och prislapparna:
I Södertälje delar kommunen och ishockeyklubben Södertälje SK på lönekostnaden för huvudtränaren, genom ett avtal där det står att ”SSK genomför ämnet specialidrott”.
Hockeyklubben levererar också övriga instruktörer och står dessutom för material, utrustning, återhämtningsmål och rekrytering av elever.
För det betalar kommunen 464 000 kronor för totalt 42 elever.
I Jönköping får HV71 800 000 kronor för att under läsåret 2021-2022 arrangera utbildning i ämnet specialidrott och kurserna Idrottsspecialisering ett till tre, Tränings- och tävlingslära 1 sagt Idrott och hälsa 1.
Klubben ska, allt i samråd med Sanda Idrottscentrum, utse en ansvarig instruktör, planera, genomföra och utvärdera antagningsprocessen samt planera, genomföra och utvärdera undervisningen.
Klubben ansvarar också själv för att ”lämna omdömen och betyg till Sanda idrottscentrum”.
Skellefteå kommun skriver att de har ”leasat ut” utbildningen i specialidrott till Skellefteå AIK. Föreningen får där 730 000 kronor per läsår för att anställa såväl lärare som instruktörer.
I Örebro framgår det av avtalet med kommunen att Örebro HK:s utveckligsansvarige Henrik Löwdahl är huvudansvarig för NIU och sköter genomförandet av kurserna i Idrottspecialisering. Han ansvarar också tillsammans med skolan NIU-samordnare för utvärdering, uppföljning och utveckling.
Henrik Löwdahl saknar enligt information från skolan lärarexamen för gymnasieskola, men har detsamma för grundskola.
För samarbetet betalar kommunen 414 360 kronor per läsår.
I Leksand ersätter gymnasieskolan Leksands IF för 4,2 tjänster gällande instruktörer för specialidrott samt en heltidsanställd specialidrottslärare för att betygsätta kurserna i idrottsspecialisering.
För att genomföra och betygsätta skolutbildningen får ishockeyföreningen 2,4 miljoner kronor årligen.
Till det tillkommer ytterligare 300 000 kronor för lokaler, material, logi, resor samt marknadsföring av skolans NIU- samt LIU-utbildningar. Föreningen ska mot ersättningen också arrangera en rekryteringsvecka till utbildningen.
I Örnsköldsvik skriver gymnasieskolan att de ”köper specialidrottskompetens av Modo Hockey”. Gymnasiet ersätter föreningen med 212 000 kronor för 40 utbildningsplatser för killar och ytterligare 169 600 kronor för 32 tjejplatser.
Totalt handlar det om 381 600 kronor där ersättning för material, medicinsk support och instruktörsarvoden ingår.
I Karlskoga är BIK Karlskogas assisterande tränare för a-laget Johan Schoultz betygsättande lärare i specialidrott och kurserna tävlings- och träningslära. Enligt skolan har han en grundskollärarexamen i svenska, SO och idrott.
Skolan ersatte föreningen med 716 882 kronor för läsåret 2021/22. I det ingick tränarersättning och kompensation för mellanmål för eleverna.
AIK:s avtal med Solna gymnasium är blygsamt jämfört med konkurrenterna. Klubben ersätts med 276 kronor per timme för två instruktörer. Totalt handlat det om 75 072 kronor per läsår.
Betyg sätts här istället av de på skolan anställda lärarna i specialidrott.
I Ängelholm är det tjänster från en instruktör hos Rögle BK den kommunala skolan hyr av klubben. Ersättningen landar i den skånska kommunen på 451 124 kronor för 2022.
För det ska den av Rögle BK utsedda instruktören ”samverka i genomförandet och betygsättning av kurserna inom ämnet Specialidrott med utsedd idrottslärare på Ängelholms gymnasieskola.”
Även Timrå IK får betalt för att hålla med en instruktör. I avtalet med Timrå kommun, som ger klubben 400 000 kronor per läsår, ingår också ospecificerat materiel och istid.
Östersunds ishockeyförening får i sin tur kompensation för att, utöver den av skolan rekryterade läraren, anställa övriga tränare och kompetenser som krävs för att genomföra utbildningen i specialidrott.
Under läsåret 2022/23 får klubben 846 650 kr för NIU (och ytterligare 164 000 kr för LIU).
I Malmö är det ishockeyklubben Malmö Redhawks som i samråd med idrottsgymnasiet utser en ansvarig instruktör och vid behov även övriga instruktörer för skolutbildningen.
Klubben ska också vara ”behjälplig med underlag för bedömning till betygsättande idrottsmentor” och samarbeta med att arrangera rekrytering och uttagning av elever.
Totalt får klubben 567 000 kronor per år för skolans 42 elever.
I avtalet i Linköping framgår ingenting om hur betygsättningen sköts. Däremot tar kommunen tillsammans med klubben Linköping HC på sig ”ett gemensamt ansvar för elevernas sportsliga utveckling”.
Totalt betalar kommunen 368 130 kronor per år för att ishockeyklubben ska ”bedriva specialidrottsutbildning i ishockey” för 42 elever.
I Mora är huvudtränaren, som är ämnesansvarig vid NIU-utbildningen, anställd av skolan till 50 procent. Alla instruktörer har också sina tjänster på gymnasiet.
Det ekonomiska avtalet mellan skolan och kommunen ger samtidigt föreningen rätt att ha synpunkter på vilka specialidrottslärare och tränare som anställs av skolan.
Kommunen betalar klubben 1,6 miljoner kronor årligen för samarbetet.
I Umeå betalar kommunen 280 000 kronor om året för hjälptränare och målvaktstränare från IF Björklöven till stöd för gymnasiets egna anställda tränare. Men utöver tränartjänsterna har skolan också sett till att säkra andra privilegier till sin egen personal.
” För att möjliggöra för arbetslaget på Umeå Elitidrottsgymnasium att kunna se på elitidrott så ingår två stycken årskort samt att hela arbetslagets cirka 45 personal skall kunna gå och se på match med Björklöven två gånger under säsong.”
Umeås skattebetalare betalar alltså även för skolpersonalens matchbiljetter.
Något som även gäller i Ljungby.
Där får hockeyklubben Troja 651 000 kronor för 42 NIU-platser (och ytterligare 280 000 kronor för 14 spelare på en så kallas LIU-utbildning). I utbyte ska klubben ”genomföra, planlägga, betygsätta och utvärdera kurser inom ramen för NIU och LIU i samråd med, och på uppdrag av, Sunnerbogymnasiet”.
Klubben ska tillhandahålla tränare och kursledare samt hålla föräldramöten och rapportera elevernas närvaro. Dessutom förbinder de sig att göra reklam för Sunnderbogymnasiet på sargen och mediakuben i hemmahallen.
Dessutom ska skolan få totalt 100 singelbiljetter och två säsongskort till a-lagets matcher.
En NIU-utbildning har 14 elever per årskull, normalt under totalt tre år (totalt 42 elever).
Sex av 27 klubbar (Luleå, Modo, Leksand, AIK, Djurgården och Linköping) har också utbildning för tjejer.
Klubbikonerna hos Mora IK.
Klubbikonerna hos Mora IK. Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
Mora IK får 1,6 miljoner kronor av sin kommun – trots att alla lärare och instruktörer har sina tjänster på skolan. Men det som sticker ut i Moras fall är samtidigt att föreningen, genom avtalet med kommunen, förhandlat till sig rätten att ha synpunkter på vem skolan anställer som ishockeylärare.
– De kan ha synpunkter, men det är fortfarande vi som anställer, säger chefen på Mora gymnasium Lena Rowa.
Hur ser du på att en ishockeyföreningen ska ha synpunkter på vem en skola anställer som lärare?
– Det handlar oftast om att det är delade tjänster, att vår speciallärare också är anställd som tränare av klubben på kvällstid. Så vi behöver ha en samverkan kring det.
Hur ser du på att ni behöver det?
– Jag tycker det är jättebra att skolans värderingar och det skolan står för också kommer ut i samhället på andra sätt.
Foto: PONTUS ORRE
Men det finns många fler områden där landets elitishockeyutbildningar balanserar på – eller över – lagens gränser.
HV71 åtar sig genom avtalet med kommunen att i samråd också sköta antagningsprocessen till hockeygymnasiet. På sin hemsida är de tydliga med att en grupp har förtur in till skolan:
”Vi kommer att följa vårt U16-lag mycket nära. I första hand är det givetvis våra egna, vi ska ge denna chans men antalet sökande och kvaliteten, gör att alla egna inte kommer att bli antagna.”.
Men enligt de svar Sportbladet fått från Skolverkets presstjänst får föreningarna inte ge fördelar till sina egna spelare i antagningen till NIU-gymnasiet.
”Föreningstillhörighet är inte något bedömningskriterium för antagning. Antagningen till skolan ska baseras på de färdigheter och kunskaper eleven har i den specifika idrotten.”
HV71 vill inte medverka i Sportbladets artiklar om elitishockeygymnasierna.
Skolverket är också tydliga på punkten att en gymnasieskola inte kan kräva att en elev har en speciell föreningstillhörighet under utbildningen.
Trots det har även Svenska ishockeyförbundet, i sitt certifieringskrav för NIU, inskrivet att ”Föreningen ser till att antagen ishockeyelev registreras och ges möjlighet till spel och träning i den egna föreningen eller i undantagsfall och efter samråd med eleven, för omyndig elev även dennes vårdnadshavare, i annan geografiskt närliggande förening”.
LHC:s hemmaarena.
LHC:s hemmaarena. Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN
En skrivelse som väcker frågor kring behandlingen där elever inte längre får spela i sitt föreningslag under det tredje studieåret.
Men samtidigt ändå en skrivelse som fäst ute hos föreningarna där flera klubbar är öppna med att spelarna på NIU också ska spela i deras egna juniorlag.
Linköping HC skriver på sin hemsida att ”eleverna på ishockeygymnasiet spelar i Linköpings HC:s J18-, D20-, J20-, SDHL- eller SHL-lag (representationslag) alternativt i några av våra grannföreningar”.
Hos SHL-konkurrenten Leksand går det samtidigt att läsa att ”Leksands IF gör individuella junioravtal med spelare som antas till hockeygymnasiet”.
De skriver också att lagträningen även på skoltid utgår från föreningens spelidé och att eleverna ska ”passa in i Leksand IF:s modell”.
Örebro HK skriver samtidigt på informationssidan om sitt hockeygymnasium att ”spelarna i Örebro Hockey bör ha en stark drivkraft för att klara av all den träning och de krav som de förväntas att leva upp till” och Rögle BK att antalet intagna till skolan varje år beror på ”behov och underlag”.
Även det här är olagligt.
Enligt de experter Sportbladet talat med är det till exempel inte tillåtet för skolor att rata elever på grund av deras position på ishockeyplanen. Finns det sex målvakter bland de elever som anses ha bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen ska alla sex antas.
Det ska inte spela någon roll om den samverkande föreningen är i större behov av backar.
Trots det skriver Rögle också att deras hockeygymnasium ”är integrerat med Rögles juniorlag”.
Timrå IK meddelar i sin tur att ”utbildningen på kvällstid sker i Timrås två juniorlag”. Detta samtidigt som Växjö Lakers skriver att eleverna ska få en gedigen utbildning genom individuell träning på hockeygymnasiet ”samt genom god lagträning med juniorlagen”.
Hockeyallsvenska Östersunds IK, som även de har en NIU-utbildning, skriver till och med rakt ut i fet text att ”Elever som blir intagen på NIU har föreningstillhörighet Östersund IK.”
Men det slutar inte där.
Foto: PONTUS ORRE
I Umeå är det kommunens elitidrottsgymnasium som tillsammans med IF Björklöven bedriver det gemensamma elitishockeygymnasiet (NIU).
Totalt får hockeyklubben 280 000 kronor om året för att bland annat hålla med hjälptränare och målvaktstränare som stöd åt gymnasiets egen NIU-lärare.
Men utöver det har skolan sett till att genom utbildningsavtalet säkra två stycken årskort och totalt 90 matchbiljetter till arbetslaget på Umeå Elitidrottsgymnasium.
Henrik Ragnvaldsson, rektor på skolan, beskriver matchbesöken som viktig fortbildning för lärarna.
– När vi är där får sportchefen eller klubbchefen också prata med lärarna som är där, för att de ska få en större förståelse för idrotten. Det är viktigt för oss, säger Ragnvaldsson.
Varför har ni även årskort?
– De kan personalen låna och gå om de vill. De ligger här om någon vill använda dem.
Björklövens säsongskort på sittplats kostar mellan 3499 och 6299 kronor och singelbiljetterna till seriepremiären mellan 175 och 400 kronor.
Totalt är förmånerna till skolans egen personal värda mellan knappt 25 000 och 50 000 kronor. Något som genom utbildningsavtalen kan ses som finansierat av kommunens skattebetalare och gymnasieskolans elever.
Det håller dock inte Henrik Ragnvaldsson med om.
– Det är inga skolpengar vi betalar för biljetterna utan vi får dem. Det är inget vi betalar för.
De ingår ändå i ett avtal där ni betalar en summa pengar till Björklöven. Går det att särskilja de olika sakerna ni får i utbyte mot pengarna då?
– Ja, det vi betalar är en summa uträknat på antalet timmar vi köper tjänster av dem. Så det finns ingen summa där vi köper ishockeybiljetter, utan det är för att både Björklöven och skolan tycker det är viktigt för personalen som arbetar på ett elitidrottsgymnasium ska kunna se elitidrott. För att få förståelse för vad det handlar om.
Foto: PONTUS ORRE
Även I Ljungby har lärarna möjlighet att se gratis hockey.
Där får klubben 931 000 kronor om året för att ”genomföra, planlägga, betygsätta och utvärdera kurser inom ramen för NIU och LIU i samråd med, och på uppdrag av, Sunnerbogymnasiet”.
Dessutom förbinder de sig att ge skolan totalt 100 singelbiljetter och två säsongskort till a-lagets matcher.
– Vi har alltid kämpat med att lärarna inte alltid har en förståelse för hockeyspelarnas situation. Så då kom det upp vid ett tillfälle när vi var på en match att det hade varit jättefint om våra lärare kan gå på hockey och se de här killarna, säger Jimmie Nilssons som är gymnasiechef på Sunnerbogymnasiet.
Men är det inte J18- och J20-matcherna, där era elever spelar, ni borde gå på i så fall?
– Det skulle man möjligen kunna säga men det var de här hockeymatcherna vi även tidigare brukade gå på med vår personal.
Foto: PONTUS ORRE
För Trojas säsongskort på sittplats får du betala mellan 2000 och 5000 kronor. Singelbiljetterna på sittplats kostar mellan 130 och 220 kronor.
Totalt är biljetterna i avtalet med skolan värda mellan 17 000 och 32 000 kronor.
Men utöver biljetterna har Sunnerbogymnasiet även köpt reklam på såväl sargen som mediakuben i Troja-Ljungbys hemmahall.
Jimmie Nilsson beskriver här hur skolan vid ett matchbesök för ett antal år sedan reagerade på att gymnasiet inte var synligt någonstans i hallen, trots det täta samarbetet med klubben. Samtidigt hade andra skolor då reklam på plats.
– Så det var ett sätt att förbättra samarbetet och då tog vi även med att våra lärare ska kunna gå och kika några tillfällen per år.
Hur ser du på att skolans pengar går till matchbiljetter?
– Jag säger att de inte gör det, utan det var Troja som själva fick lägga till det. Vi har inte betalat något för det, anser jag.
Går det att särskilja vad man betalar för och vad man inte betalar för när det inte är stipulerat i avtalet?
– Nej, det går väl i och för sig inte. Men jag vet ju vad vi har betalat tidigare och Svenska ishockeyförbundet brukar också nämna att vi betalar en ganska liten peng för vår utbildning.
I alla övriga NIU-idrotter gör skolorna en blandad rekrytering, men inom ishockeyn får inga tjejer platser på killarnas utbildningar. Något som Skolverket tidigare påpekat i en hemställan till regeringskansliet.
Av de 27 föreningar som i dag bedriver NIU-verksamhet för killar har bara sex även en separat utbildning öppen för tjejer.
Men förutsättningarna är inte heller desamma.
Flera personer med insyn som Sportbladet talar med vittnar om hur kontrakten spelarna skriver med föreningarna när de kommer in på gymnasiet skiljer sig åt mellan tjejer och killar.
Konkurrensen om de mest lovande killarna gör att de kan förhandla sig till individuella avtal med utrustning värd tiotusentals kronor. Klubbor, hjälm och handskar tjejerna själva behöver bekosta.
En person med insyn i både kill- och tjejverksamheten säger att en killes utbildning kan kosta en familj allt mellan noll och 15 000 kronor beroende på hur attraktiv han är för skolan. En tjej tvingas samtidigt betala 40 000 till 60 000 kronor per säsong för samma ishockeyutbildning.
En annan person berättar om en månadskostnad på 8000 till 10 000 kronor för dotterns utbildning. De tjejerna har dessutom inte rätt till samma inackorderingsbidrag som killarna eftersom tjejerna i den specifika klubben studerar på en friskola.
– Jag undrar varför kommunen inte vill ha tjejerna i sin skola, säger uppgiftslämnaren.
I lagen står att gymnasieutbildningen ska vara kostnadsfri.
”Skolan kan inte begära att eleven ska betala något själv. All gymnasieutbildning i Sverige ska vara kostnadsfri för eleverna”, skriver Skolverket i mejlet till Sportbladet.
En annan uppgiftslämnare berättar om hur tjejerna i en NIU-skola tvingas åka buss genom hela Sverige till bortamatcher, med resultatet att de ibland är hemma först vid 02:30-tiden dagen innan en skoldag. Samtidigt får killarna övernatta på hotell.
Även skillnaden i faciliteter lyfts. I en elitklubb har tjejerna på hockeygymnasiet fått ett omklädningsrum som saknar såväl dusch som toalett.
Rummet anses dessutom så brandfarligt att laget egentligen inte ska få vistas i det.
Samtidigt har killarnas U16-lag två utrymmen att byta om i.
– De puttar bort tjejerna hela tiden. När du kommer högre upp och det handlar om tv-inkomster och publiksiffror kan jag kanske förstå det. Men inte på den här nivån. Det ska inte vara så när de går i ettan på gymnasiet.
I den enkät skolorna årligen skickar in till Svenska ishockeyförbundet lyfter Luleå Hockey också problemet att tjejernas omklädningsrum och förråd är ”underdimensionerade” som skäl till oro i NIU-systemet.
Sportbladet bad i september också om att få komma på stickprovsbesök hos Linköping HC:s tjejverksamhet, men fick nej med hänvisning till en stressad period. Vändande fråga när det passar bättre är än så länge obesvarad.
En annan förälder berättar samtidigt om hur föreningarnas egna regler även påverkar skolverksamheten på andra sätt.
Han berättar om en kartellbildning mellan tre klubbar i samma närområde.
För att skapa lugn i de egna föreningarna kom klubbarna överens om att inte värva spelare från varandra. Problemet för just hans son var dock att den gymnasieutbildning pojken ville gå inte fanns på den egna klubbens samarbetsskola.
Sonen bad därför om att få byta till en av lokalrivalerna – som hade yrkesutbildningen – men då sa båda föreningarna nej.
Detta trots att det är alltså är olagligt att ta hänsyn till föreningstillhörighet vid antagningsprocessen.
När skolan började hade pojken istället tvingats söka sig till en klubb och skola i en helt annan kommun. Några månader in på utbildningen förstod han sedan exakt hur bisarr situationen blivit.
För samtidigt som han satt med sina skolböcker på vägarna åt ett håll fick han veta att en annan kille på samma position åkte samma sträcka åt det andra hållet.
Kartellbildningen hade tvingat de båda att byta klubb med varandra – och samtidigt pendla tiotals mil hemifrån varje dag.
Helt i onödan.
Men hur kan allt det här få pågå?
Tillbaka i Jönköping beskriver Dennis Aulander hur kommunen jobbat aktivt för att ta tillbaka alla 15 idrottsutbildningar som tidigare låg på entreprenad och därmed hamna på rätt sida av lagen. Trots det återstår två: Ishockey och golf.
– Det jag kan säga om ishockeyn är att HV71 har monopol på den här i Jönköping. Det finns bara en klubb här och specialidrottsförbundet ställer som krav på oss att samverka med en förening, säger Aulander.
Vad innebär det för er att de har monopol?
– Hade det funnits fler aktörer hade vi kunnat bjuda in fler att buda på att vara samarbetspartner med oss.
Dennis Aulander är före detta elitspelare i basket. Här vid en uppvisningsmatch 2017.
Dennis Aulander är före detta elitspelare i basket. Här vid en uppvisningsmatch 2017. Foto: NICKLAS ELMRIN / BILDBYRÅN
Mellan raderna går det att förstå att HV71 har ett väldigt bra förhandlingsläge om Jönköpings kommun ska kunna ha en NIU-skola i ishockey. Svenska ishockeyförbundet kräver nämligen att skolan ska ha ett samverksansavtal med en elitföreningen i antingen SHL eller Hockeyallsvenskan (alternativt A-juniorerna i J20:s högsta serie).
Ett krav på en ensam samverkansförening som inte finns i andra idrotter, som till exempel fotboll och handboll.
Aulander beskriver också hur det dessutom råder brist på utbildade lärare med specialkompetens och att skolor har svårt att konkurrera om de som finns med profilerade elitföreningar.
– Jag jobbar på det dagligdags men utmaningen är att hitta lämpliga instruktörer.
Hur ser du på att er utbildning enligt de experter vi talat med strider mot lagen?
– Jag vet inte om jag vill svara på det. Det är så vi valt att designa vår verksamhet här och jag vill nog vidhålla att vi har kvalité i utbildningen. Men om det är så att det är olagligt så får vi naturligtvis se över det och jobba ännu hårdare på att hitta en lösning där vi som huvudman går in och tar arbetsgivaransvaret.