NWT-krönika (skriven av Solveig Voyce) efter uttåget:
Säsongen är över.
Ännu en slutspelsbesvikelse Färjestad nu tvingas hantera.
Och verkligheten är hård för FBK.
Man har vunnit två slutspelsmatcher på två år och har tre raka kvartsfinaluttåg.
Nu behöver frågorna ställas; är det rätt personer som leder Färjestad?
Slutspelet är över för Färjestad och Värmland får gå mot ännu en vår utan slutspelshockey i Löfbergs Arena.
Detta efter stor dramatik då Skellefteå vann match 6 hemma efter förlängning.
Men känslan är att FBK slarvade bort semifinalbiljetten helt på egen hand långt tidigare. Det finns en hel del som verkligen inte var bra i ronderna som följde första matchen i Karlstad.
När den första besvikelsen lägger sig behöver ännu ett arbete av självrannsakan göras.
Färjestad har vunnit två slutspelsmatcher på två år.
Två matcher.
Lyfter man blicken och tittar på hur Färjestad lyckats i slutspelen det senaste decenniet är det inte det stoltaste kapitlet i klubbens historia.
Kikar vi på nutid och det facit man nu står med åren efter 2022-guldet pekar ingenting på att Färjestad är på väg åt rätt håll.
Tvärtom.
Vägarna till kvartsfinaluttågen har sett annorlunda ut de senaste säsongerna, men faktum kvarstår; Färjestad har inte varit bäst när det gäller.
Nu gäller det att verkligen bena ut varför det sett och ser ut så.
Är det en tränarfråga?
Är det så att Rickard Wallin inte kan bygga vinnande lag?
Är det rätt personer som styr klubben?
Har medlemmarna kvar förtroendet för ordförande Lars Appelqvist och FBK-styrelsen?
Eller kan det vara så att det är en kombination av dessa frågor, i ett kluster av omständigheter som inte hjälpt Färjestad framåt?
Förra året sveptes Färjestad i kvartsfinalserien. Då följde en tid av arbete där varenda sten vändes på för att hitta förklaringar.
Nu blev det två vinster mot Skellefteå, men det är en klen tröst när semifinalplatsen likväl är missad ännu ett år.
Så Löfbergs Arena blir även i år en plats för självrannsakan.
Varenda person på ledande position behöver än en gång se sig själv i spegeln och fundera:
”Är jag rätt person på rätt plats?”
Sätta klubben - och inte sin roll, sitt uppdrag eller tjänst - främst.
Fundera om det är såhär Färjestad ska skötas och byggas för att vara en stormakt i svensk hockey.
Våga fatta riktigt, riktigt tuffa beslut.
Nu kommer stora delar - om inte hela - tränarstaben bytas ut.
Räcker det för att Färjestad ska bli en guldkandidat på riktigt?
Är det att ställa orimliga förväntningar på Jörgen Jönsson som ser ut att bli den som tränar laget nästa säsong?
Ljuset riktas i denna stund åt alla möjliga håll, men mitt i strålkastarljuset står sportdirektör Rickard Wallin.
Ännu ett kvartsfinaluttåg att bearbeta.
Han ärvde till stora delar ett guldlag när han kom in och fick fira på torget.
Han har sedan dess byggt trupper med spelare som vunnit både poäng- och målligan, som gått riktigt starkt i grundserien, men som sedan inte levererat när det gäller.
Han har sparkat Pelle Prestberg, men hållit Tomas Mitell och övriga tränare om ryggen när spelet inte stämt.
Självklart har han trott på laget han satt ihop. Det har många gjort, inklusive undertecknad.
Hoppet tändes när Färjestad tog årets kvartsfinalserie till en match sex. Men nu när vi har facit är den krassa verkligheten att Färjestad inte räckte till i år heller.
Man var för ojämna i sina prestationer även i slutspelet.
Underliggande siffror, jämna kamper och matcher som kunde slutat hur som helst i all ära - men så ser den grymma verkligheten ut.
Och segrar i ett slutspel är det enda som betyder något.
Wallin har haft en hel del att handskas med under säsongen. Han har behövt tampas med målvakter med både svajigt och kraschat självförtroende och en NHL-klubb som plötsligt brutit sina utlåningar till Färjestad - två gånger om.
Med skador som kommit vid helt fel tillfällen.
Med en slutspelslineup på målvaktssidan som kom att innehålla Anders Lindbäck och Jörgen Hanneborg - en duo ingen i hela världen hade gissat skulle stå där för ett år sedan.
Omständigheter kan man inte alltid rå över och alla klubbar går igenom saker under en säsong med mer eller mindre usel tajming.
För Färjestads del blev målvaktsfrågan en besvärande punkt som påverkade hela säsongen.
Som sportdirektör eller general manager i en elitklubb får man inte ett oändligt antal chanser att visa att man är rätt person för jobbet. Som tränare eller sportchef är man inte ”untouchable”, utan vid misslyckanden är det givet att ifrågasätta den eller de som satts för att ha ett sportsligt ansvar.
Frågan är om omständigheterna som varit kan rädda Wallins skinn och ge honom en chans till.
Om de verkliga nycklarna till ännu ett kvartsfinaluttåg finns någon annanstans än i att han och de nyckelpersoner han har runt sig misslyckats med lagbygget även i år.
Är det så, ja - då kan han bygga vidare.
Ta lärdomarna från de här första åren i rollen som sportdirektör och snickra ihop ett starkare lag som Jönsson får basa över. Den Jönsson han velat knyta till sig, men som då redan hade gjort klart med Växjö och som nu pekas ut som nästa huvudtränare.
Får han chansen att leda Färjestad in i en ny tid som direkt måste ge resultat och bli ett bevis på att klubben är på väg åt rätt håll?
Det återstår att se.
Frågan är även hur Wallin själv känner kring sitt arbete efter tre raka kvartsfinaluttåg. Han om någon vet att det inte är ett godkänt resultat för Färjestad att åka ut redan i kvarten.
Jag känner inte Rickard Wallin, men så mycket vet jag att han älskar Färjestad BK, sätter klubben främst och inte tvekar att fatta tuffa beslut.
Det gör han såklart även om sig själv om han känner att han måste.
Det är också hög tid för oss i media att se oss själva i spegeln.
Fundera på vad det är som gör att Färjestad tippas ligga i toppen i förhandstipsen på vilket lag som vinner SM-guld år efter år.
Facit har ju absolut inte visat att man varit nära att slåss om guldet, även om man gjorde en rejäl uppryckning i match 5 och 6 mot Skellefteå.
Vi har från media byggt på en förväntan som i ärlighetens namn inte hållit när det blivit allvar.
Ännu ett kvartsfinaluttåg.
Ännu en slutspelsbesvikelse.
Färjestad är långt ifrån där man var i sina glansdagar.
Det är en verklighet ingen kan ducka för längre.
