https://www.vf.se/2021/11/13/ekberg-jag-erkanner-jag-gillar-johan-pennerborn/
"Men kliv ner från din PK-häst och skydda Pennerborn, skriv nu att de måste sparka honom!!!”
Ungefär så har tonen varit i sms, direktmeddelanden på sociala medier och i min mejlkorg de senaste veckorna.
Idrotten är ingenting utan de som bryr sig, året vi tvingades uppleva inför i princip tomma läktare var om inte annat beviset för betydelsen ni har.
Idrott ska underhålla, idrott ska skapa gemenskap – och idrott ska skapa känslor.
Jag vet själv hur förluster för mina favoritlag fysiskt gör ont, hur de lämnar en känsla av obehag som hänger kvar i kroppen även fast jag försöker tänka på annat och sysselsätta mig med nya aktiviteter.
Det är insatsen vi alla går in med i vårt supporterskap, och det är även en stor del till att vi lätt blir irrationella i våra analyser.
När ens lag förlorar blir man inte bara besviken på själva förlusten, en ilska föds även lätt mot de som fått en att må så kasst som man gör.
Och just nu är det jobbigt för många av er.
Degerfors har tre matcher på sig för att ta sig upp från kvalplatsen, annars väntar en ångestfylld luciavecka där två matcher avgör klubbens allsvenska existens.
Få röster höjs dock för att ett tränarbyte där måste till, prestationen sammanlagt över säsongen är ju ungefär vad många av er förväntat er.
Annorlunda är läget i Karlstad, annan är verkligheten i det lag som engagerar överlägset flest av er läsare.
”Ställ Pennerborn mot väggen nu! Eller vågar du inte? Nu måste ju även du, som älskar honom, se att det inte håller...”, skrev en annan besviken supporter.
En av de absolut svåraste delarna med vårt jobb som sportjournalister är avvägningen mellan kritik – och kontakt.
Ni läsare vill ha nyheter, de får vi inte utan bra relationer.Men samtidigt är det lätt att se svårigheten att ena dagen kritisera någon – nästa dag försöka få den att ge en information, eller för den sakens skull bara svara på frågor i en intervju.
Vissa av de idrottsprofiler vi jobbar mot klarar av att skilja sak från person, andra har stått och skrikit mig rakt i ansiktet för de tycker kritiken de fått inte varit berättigad – och sedan varit omöjliga att hantera en lång tid framöver.
Jag har grubblat mycket de senaste veckorna.
Grubbleriämnet är inget nytt, men det har aktualiserats i takt med att Färjestads resultat blivit sämre – och allt fler av er har skickat de där meddelandena om att jag nu MÅSTE kräva Pennerborns avgång.
För delvis har ni ju rätt i era farhågor: För även om älska nog är ett starkt ord, så ja – jag gillar Johan Pennerborn.
Jag erkänner.
I början av sommaren 2020 blev jag förvånad när det stod hans namn på skärmen när mobilen började vibrera. Men det var egentligen inte mig han ville prata med, han ville ha numret till VF-fotograf Håkan Strandman som då precis gått i pension.
Pennerborn ville ringa och tacka för gott samarbete, och önska en trevlig tid som pensionär.
När före detta kollega Hedlund slutade som sportjournalist på VF ägnade Pennerborn så mycket tid på presskonferensen att tacka och hylla honom att Peter Andersson, som satt bredvid sa, till sist utbrast på sitt Närkemål:
”Vill du låna pengar av honom eller?”
Johan Pennerborn hade inte behövt säga de orden. Han hade inte behövt jaga rätt på Strandmans nummer, men han ville göra det – han tog sig tid att göra det.
Lyssnar ni runt med folk som lärt känna honom under åren i Sunne, Grums och Färjestad är jag övertygad att det finns gamla spelare som ifrågasätter hans coachning och taktiska förmåga – men jag har svårt att tro att ni hittar en enda som inte tycker han är en innerligt sympatisk människa.
Därmed tillbaka till mitt grubbleri: Har jag svårare att tycka att Färjestad ska byta tränare eftersom jag tycker Johan Pennerborn är en trevlig prick?
Ja, så är det såklart.
Men jag är nästan mer rädd att jag haft svårare att hålla två bollar i luften om han varit otrevlig och osympatisk, att jag då i ett tidigare skede tyckt att han borde bytas ut bara för att jag själv skulle slippa handskas med en skitstövel flera gånger i veckan.
För tack och lov går den här tvekan kring ett "han måste sparkas-ställningstagande” hand i handsken med min grundmurade inställning att tränarbyten sker för ofta. Att tålamod genom svåra tider är en nyckel till väldigt många idrottsframgångar därefter.
Men rättvis och sanningsenlig är rättesnörena jag har som ledord i mina krönikor, det jag hela tiden försöker ha i bakhuvudet i alla analyser.
Hör jag att Johan Pennerborn tappat spelarnas förtroende samtidigt som resultaten inte förbättras, då finns givetvis bara ett val för Färjestad.
För det är till er VF-läsare jag har min främsta lojalitet, att nära ert innerliga idrottsintresse är min arbetsuppgift.
Blir läget skarpt kring Pennerborn, eller någon annan tränare för den delen som jag tycker är en hyvens människa, då lovar jag att göra det jag själv vill att de idrottare jag kritiserar ska klara av: Skilja sak från person.
Men jag skulle dagen efter ringa upp honom, tacka för ett gott samarbete – och önska lycka till framöver."
Det är ganska så talande att Ekberg här på ett sätt "förstår" kritiken samtidigt som han å andra sidan inte tycks ha förstått den överhuvudtaget.
Jag skiter i ATT han gillar Pennerborn som människa - det är knappast mitt problem vem han gillar och inte. Däremot kräver jag ju att han, som journalist på en tidning jag betalar för att få läsa, klarar av att hålla sitt "gillande" privat och håller sig någorlunda objektiv när det kommer till arbetet.
Om något så är det ju väldigt talande att han i artikeln pratar om att det "...säkert finns spelare i X som ifrågasätter hans coachning och taktiska förmåga..." men inte berör dessa eventuella brister alls när det kommer till nuvarande lags oerhörda problem i flera olika delar av spelet - problem som funnits i flera år - och mångas, inte bara supportrars, önskan om ett tränarbyte.
Istället blir det, återigen, en hyllningsartikel till MÄNNISKAN Pennerborn. Men som betalande läsare (och FBK-supporter) är jag inte särskilt intresserad av MÄNNISKAN utan av TRÄNAREN - och om honom får jag aldrig veta ett dugg egentligen - annat än att han är en sådan fantastisk MÄNNISKA alltså.
Jag kan respektera att någon har en annan åsikt än jag själv OM den också kan argumentera för VARFÖR den har det. Men de ständiga försvarsflosklerna som kommer fram när man talar om Pennerborn retar mig bara. Det påminner bara alltför mycket om när tjejer i ens närhet under ungdomen försökte para ihop en med någon av deras kompisar med argumentet att "hon är ju jättesnäll". Skitbra och så - men en relation kräver mer än bara vänlighet. Detsamma måste väl ändå gälla en tränare på högsta nationella nivå inom elitidrotten.
