Det är officiellt, jag är en jubelidiot. Har miljoner saker att göra men prioriterar återigen en tidig lördagsmatch där den enda belöningen är högt blodtryck och depression. Måste vara nån typ av självskadebeteende när man ägnar sig åt nåt man mår dåligt av, år efter år.
Det är som ni säger; det finns ingen spelidé att falla tillbaks på när vi blir utsatta för tryck. Det existerar ingen aktiv matchcoachning och vi är fullständigt handfallna när motståndarna byter taktik eller höjer/sänker tempot.
Jag går så långt att jag påstår att vi skulle rasat i seriesystemet om vi inte haft en god ekonomi så vi kunnat värva spelare som räddat föreningen. En ekonomi som byggts upp under många år av hårt arbetande människor vars minne och arv man nu raserar totalt.
Antagligen överdrivet men just nu är jag allvarligt oroad över vår förenings överlevnad.
