Jag får väl vara lite negativ jag också tyvärr. Jag känner mig lite mätt på de här låtarna som lite klatschigt förkunnar att det bara finns ett lag, vilket lag som är bäst och så vidare. Det är lite passé i min värld och det känns lite halvtrött, och anno 1997.
Smaken är som baken, men sånt som tilltalar mig mer är sånt med lite mer känsla. På den sköld du klär är ett bra exempel, den känns mer skriven med hjärta och lite kärlek till historien. Kan även tycka att Stefans Nittonhundra trettiotvå är bra och lite unik, och det är inget där det pumpas att FBK är bäst och så vidare.
