Jimbo Återigen så börjar man ju fundera över vilka krav man ställer i den berömda "gruppen" - alltså både spelare och ledare. Det är lite för mycket "allt är så kul och bra och trevligt och mysigt och snuttigt". Man får ytterst sällan känslan av att någon är beredd att gå över lik för att vinna utan man tycks vara helnöjda med "good enough".
Just det du säger om tv-intervjuer är ju ganska kul för de som försvarar fenomenet att man alltid ska framhålla det som är positivt brukar ju säga att man imte kan stå och såga allt möjligt utan det får man ta med spelarna - men då missar man ju, precis som du säger, att intervjuerna ju inte är till för laget utan för oss andra.
Jag kan köpa om tränarna inte vill stå och såga enskilda namngivna spelare (om det inte är helt oundvikligt och de "tvingas" till det) men man kan ändå vara ärlig och genuin i sin analys, och om man inte har förmågan att se sådant är frågan om man har förmågan att rätta till det.
Lite för mycket "ledsen/besviken/whatever" när man varit dåliga - jag vill se tydlig irritation, att man tydligt visar att det är oacceptabelt att ta 7 hakningsutvisningar i anfallszon i samma match tex...
Blir reaktionen så mjäkig undrar man ju hur allt det här jobbet/pratet man säger sig syssla med för att åtgärda diverse problem faktiskt funkar.
Är det lika otydligt och mjäkigt då kommer ju inget hända.
Återigen, det är för mycket mellanmjölk och jag skönjer ingen riktig vinnarmentalitet hos varken ledarna eller spelargruppen som helhet.
