Man har ju känt hela säsongen att målvakt- och backsidan inte räcker till, men tom när det som ska bära laget (offensiva stjärnspelare i mängder) inte har varit att känna igen sen nyår så förstår man vartåt det barkar. Angående just våra stjärnforwards dalande kurva så ligger det säkert en hel del i det som andra varit inne på, att man fått bära laget och bränt ut sig mentalt av att man gjort arbetet (en massa mål) för att så ofta sen få arbetet ödelagt av målvakterna, och den enorma pressen och stressen (”jag måste göra mål NU”) har tagit ut sin rätt genom att man fått ström i klubborna istället för att man är lugn och självsäker.
Med det sagt: Naiv som man ju är och får lov att vara som supporter hoppas man på en reset inför slutspelet, ”nu har ni en chans visa vad ni går för”, typ. Första matchen försämrade ju inte direkt den där naiva optimismen. Mitt moment där luften gick ur och jag tillslut insåg att det verkligen inte blir något av den här säsongen var i match 3. Först målvakt- (returer), men ffa försvarsspelet (oförmåga att städa nämnda returer, tom inte ens efter man tagit timeout och pratat om det) i match 2, sen match 3 där SAIK ger oss chansen att nypa matchen genom alla PP:n dom gav oss, men vi inte klarade av att ta tillvara på det. Med ett sådant försvarsspel och powerplay blir det ingen lång vår, det fick även jag tillslut inse.
Angående Walles framtid är jag mer osäker än någonsin men är beredd att ge honom 1 år till att visa att han kan bygga ett välbalanserat LAG som på riktigt 1) kan utmana utmana och 2) faktiskt är med och utmanar längre in på vårkanten. Man lärde sig vid guldet 22 att man ska ha en jäkla massa flyt om det ska gå hela vägen i en sådan jämn liga så ett misslyckat guld kan jag leva med, men jag vill åtminstone se att vi är med och utmanar om det och att man känner likt Läjkers lär ha känt efter vi slagit ut dom semin 2014 och man sedan inledde sin storhetstid, att vi har byggt en plattform för framgång dom kommande åren.